Jag lämnar de blossande röda vallmofälten bakom mig och styr in i den lilla staden. Anledningen till min visit är det berömda medeltida birgittinorderklostret som grundades av Heliga Birgitta och invigdes 1384. Men, Vadstena har mer att bjuda på visar det sig. En liten rosendoftande sommaridyll väl värt ett besök. Det vackra vädret och glittret i Vätterns klara vatten gör förstås sitt för upplevelsen.
Det första som möter en när man kommer in söderifrån är det ståtliga 1500-talsslottet som byggdes på Gustav Vasas order som försvars-anläggning mot danskar och smålänningar men som sedermera användes som bostad av vasasönerna. Sedan 1899 inrymmer det landsarkivet för Östergötlands, Kalmars, Kronobergs och Jönköpings län. Delar av slottet och dess pampiga salar är även öppet för allmänheten att beskåda från insidan.
Det vackra renässansslottet är omgivet av imponerande återuppbyggda försvarsvallar med fyra runda kanontorn, så kallade postejer, ett i varje hörn. Bredvid vallarna kretsar måsarna längtansfullt och skriande över den breda vallgraven. Måsarna, liksom jag, låter blicken vandra över de picknickande familjerna och paren på gräsmattan på andra sidan vallgraven. En riktig häftig middagsutsikt får man säga. Samtal förs på både svenska, danska, tyska och ryska omkring mig. Vadstena var en viktig katolsk vallfärdsort under medeltiden – i grant sällskap av Rom, Jerusalem och Santiago de Compostela – och var den största pilgrimsorten i landet från 1400-talet och fram till reformationen 1527. Men än idag bemödar sig bevisligen människor utanför Sveriges gränser att ta sig hit, och jag förstår dem. Det är fridfullt och livfullt, och både pampigt och pittoreskt på samma gång. Gillar man historia är det dessutom väldigt intressant.
I centrum finns Sveriges äldsta bevarade rådhus och på det lilla torget huserar flertalet trevliga uteserveringar som surrar av röster och liv i rörelse. Runt omkring finns små kullerstensgator med vackra trä- och putshus från både 1700- och 1800-talet, höga plank, lummiga innegårdar och prunkande buskar och blommor som letar sig ut över trottoarerna. Såhär i slutet av juni doftar det fantastiskt. Stockrosor i alla möjliga färger klättrar längs husväggarna och lysande vallmo kantar husgrunderna. Grenar från blomtyngda schersminer hänger ut över planken. Från ett öppet fönster hörs Pulps ”Common People” spelas. Skratt från de halvt dolda innegårdarna når ut till gatorna och glada ungdomar samlas i klungor för att tillsammans ge sig ut på något kvällsäventyr. Svensk småstadssommar när den är som bäst.
Väl inne på klosterområdet ser jag hur tre barn undersöker ruinparken, där resterna av grundmurarna till klostrets talehus, bryggeri och bageri syns. Ett av barnet, en flicka som är lite äldre än de andra två, berättar att man höll kvinnor och män åtskilda på klostret. De fick inte träffas och de sov och levde i olika hus. De andra barnen förstår inte riktigt varför det skulle vara nödvändigt men lyssnar vidare intresserat. Flickan visar dem trägallren i talehuset som möjliggjorde att nunnor och munkarna kunde prata med varandra utan att mötas på riktigt. Bredvid finns även den rekonstruerade roterande snurrtunnan och draglådan som möjliggjorde utbyte av meddelanden och saker, även det utan ett riktigt möte. Hur åtskilda munkarna och nunnorna i Vadstena dubbelkloster faktiskt var i verkligheten är en annan fråga. Både samtida personliga brev, räfstundersökningar och anmälningar tyder på att otillåtna möten, gemensamt vindrickande och umgänge kan ha förekommit.
Efter klostrets invigning i slutet av 1300-talet följde omkring 150 år av blomstring där det blev landets största jordinnehavare och främsta andliga centrum. Dessutom agerade det moderkloster för birgittinordenklostren ute i Europa. Med reformationen började dock slutet, även om det för Vadstenas del var mer utdraget än för andra svenska kloster. Under Gustav Vasas protestantiska ledning stängdes Vadstenas munkkloster 1555 och 40 år senare var tiden ute även för nunnorna. Efter det användes klosterbyggnaderna bland annat till hem för invalidiserade soldater och deras familjer, sjukhus för könssjukdomar, lasarett, fängelse och som del av ett sinnessjukhus på klosterområdet.
Trots varierande användning under historiens gång, diverse ombyggnationer och renoveringar finns idag delar av de medeltida klosterbyggnaderna kvar. Vadstena klosterhotell har både hotellrum i nunnornas gamla domäner och restaurang i munkarnas gamla sovceller. För den som är intresserad av livet och byggnaderna i klosterområdet över tid och Birgitta själv finns ett utmärkt museum, Sancta Birgitta Klostermuseum, inhyst i den 1200-talsbyggnad på klosterområdet som innan det blev kloster var ett kungligt palats åt Folkungaätten. Reformationen till trots så finns också från och med 1935 återigen Birgittasystrar i Vadstena. Ett nytt kloster, strax utanför det gamla klosterområdet, invigdes 1963.
Intill klostermuseet ligger en kyrkogård där ståtliga stenar från de gångna århundrandena pryder sin plats i det gröna gräset. På en vacker gravsten i metall, omgärdad av ett sirligt staket, står att läsa om en av Vadstenas gamla invånare. En apotekare som levt under 1800-talet och som avlidit endast 42 år gammal. 42 år, en människas hela liv med allt vad det innebär av tankar, känslor, idéer, relationer och gärningar. En kylig påminnelse om det enskilda livets litenhet och den eviga historiens fortsatta gång.
Klosterområdet domineras givetvis av den enorma klosterkyrkan, invigd år 1430. Till utformningen är det en så kallad hallkyrka, med tre skepp där sidoskeppen är lika höga som mittskeppet. När man kliver in genom porten öppnar sig därför hela kyrkan och dess rymd direkt framför en, en mäktig syn för besökare oavsett vilket århundrade man tillhör. Valvtaket pryds av vackra, sirliga kalkmålningar av blad och rankor. På golvet ligger de gamla gravhällarna tätt intill varandra. Tidens gång och människors fötter börjar sakteliga sudda ut dessa minnesmärken över de människor vars kvarlevor vilar därunder. En knappt läsbar inskription berättar om en Marchus Marchuszonn som afesompnade then 4 aprilis ano 1576. Stenen är dekorerad med ett romerskliknande tempel, en lagerkrans, rankor och den dödes initialer. Hundratals år har gått men när man läser de sista orden om de sedan länge glömda människor som ligger här känns de ändå märkligt nära. De har betytt något för någon, precis som vi alla. De har försökt leva ett gott liv, precis som de flesta av oss. Och de själva eller deras anhöriga har velat att de ska bli ihågkomna för eftervärlden. Vem skulle inte önska det, istället för att försvinna i tidens obarmhärtiga dimslöja.
I tidens dimma framträder dock vissa individer tydligare än andra. Heliga Birgitta är givetvis en av dem, även om stora delar av hennes liv också är otydligt för eftervärlden. Förutom att ha gett anvisningar till detta kyrkobygge, grundat Birgittinorden och klostret alldeles bredvid, haft otaliga gudomliga uppenbarelser och helgonförklarats av påven 1391 vet vi att hon var en stark kvinna. Hon skrev, predikade, läste, reste, skapade opinion, var politiskt intresserad och hjälpte de fattiga. Allt i en tid då sådant överlag endast var förbehållet män. Sedan 1999 är hon också ett av Europas skyddshelgon. Det som sägs vara hennes kvarlevor återfinns i ett vackert rött relikskrin med gulddetaljer i klosterkyrkan. Även det som tros vara en av de äldsta bevarade avbildningen av henne, en träskulptur från sent 1300-tal/tidigt 1400-tal, finns att beskåda här.
Vadstena är en plats där det är lätt att komma närmre historien. Att vara här där fysiska rester finns, där minnena sitter i en väderbiten inskription på en gravsten, i väggarna på ett medeltida nunnekloster eller på blankslitna kullerstensgator gör att vi bokstavligt talat kan gå i historiens människors fotspår. Må det vara en tillfälligt besökande pilgrim från Europa, ett av Sveriges viktigaste helgon, Gustav Vasa eller en helt vanlig apotekare så för det oss närmre de människor som levt och verkat före oss. De som faktiskt är anledningen till att vi och vår värld finns. Det, om något är väl värt en stunds vördnad och tacksamhet. Och ett besök.
I Vadstena finns även en rad andra historier och människoöden att utforska. Bland annat finns det medicinalhistoriska Hospitalmuseet, Leksaksmuseet som visar leksaker från 1800-talet och framåt, Stadsmuseet som berättar stadens historia från och med 1400-talet, Spetsmuseet som visar Vadstenas knyppeltradition sedan 1600-talet, Gottfrid Larssons skulpturmuseum och den vackra slottsträdgården som numera fungerar som park. Sedan finns förstås den glittrande Vätterns strand och gästhamnen, om inte det andra vore nog.
Samtliga bilder i artikeln är tagna av författaren.
För ytterligare läsning:
Vadstena – stadens intresse. Tidskriften Kultur 1999:3. Tillgänglig online här.
Se även hemsidorna för Vadstena Slott respektive kloster hos Statens fastighetsverk och där anförd litteratur:
Vadstena Slott:
https://www.sfv.se/sv/fastigheter/sverige/ostergotlands-lan-e/vadstena-slott/
Vadstena Kloster: https://www.sfv.se/sv/fastigheter/sverige/ostergotlands-lan-e/vadstena-kloster/
Linnea Marstorp Ekeskog är författare och har en kandidatexamen i Historia samt har läst en master i Arkeologi.
Gemensam Arkeologi 