7. Bilder från ovan

Under 2000-talet har arkeologin tagit några snabba språng framåt vad gäller teknologin som används. Ett av de senaste tekniska hjälpmedlen som arkeologer använder är drönare.

En drönare är enligt ordets sanna bemärkelse antingen en obemannad luftfarkost eller en hane av antingen getingar, bin eller myror. Det kommer nog dröja många år innan vi lär oss använda insekter på ett produktivt sätt inom arkeologi, så i detta fall handlar det om de där flygande prylarna som tar bilder från luften och har skapat en hel massa uppståndelse de senaste åren. Drönare av olika slag används i många branscher, men inom arkeologi handlar det främst om att ta bilder eller göra laserinmätningar från luften. När drönare började användas inom arkeologi öppnades många nya möjligheter.

Rutor som ger överblick

Men låt oss först åka tillbaka i tiden en bit, till de första arkeologiska utgrävningarna. Redan från början kände man till vikten av att få en överblick över platser och veta vilken kontext – vilket sammanhang – en arkeologisk lämning befinner sig i. Det som finns runtom det man hittar kan ibland säga mer om ett fynd än fyndet självt.

Till en början använde man sig av kartografiska metoder för att skapa överblickskartor, men snart började man även dela in sina utgrävningar i rutnät. Genom att dela upp ett område i rutor och avbilda det som hittas i detalj ruta för ruta kan man enkelt skapa en mer detaljerad bild av helheten. Denna metod känner många säkert igen från barndomens pysselböcker, där en bild är uppdelad i rutor, och själva pysslet består i att kopiera bilden till ett tomt rutnät bredvid. Skapar man tillräckligt många bilder genom denna metod och lägger ihop dem har man snart en detaljerad karta över ett större område eller en hel kontext.

Stolpe_Bj607_2_skiss
Gravplan från Birka. Av: Hjalmar Stolpe. Från Historiska Museet.

Rutnäten används än idag inom arkeologi för att avbilda småskaliga arkeologiska lämningar, schakt och profiler. Under 1800-talet utvecklades fotografier till den grad att de började användas i stor utsträckning även inom arkeologin. Genom att använda penna och papper har dock arkeologer ibland lättare att förmedla sina observationer än om de exempelvis fotograferar sina objekt. Med fotografier måste man tänka på hur ljuset faller och se till att alla färger exponeras på rätt sätt. Ibland kan man till och med förlora vissa detaljer genom att fotografera snarare än att rita av ett objekt, samt att en ritad bild omedelbart pekar ut det som är relevant för situationen. Sedan digitalfotografier blev lättillgängligt för allmänheten har ritade och fotograferade bilder använts som komplement till varandra.

Nya höjder

När fotografier först blev en fluga dröjde det inte länge innan pionjärer som Eduard Spelterini (1852-1931) bokstavligt talat tog fotograferandet till nya höjder genom flygfoton från sin varmluftsballong. Tidigare använde man sig av höga stegar eller byggställningar för att komma upp en bit från marken, men genom att istället använda sig av en luftballong fick man betydligt mer frihet och större överblick. Spelterinis bilder över exempelvis Giza-platån med Egyptens pyramider gav arkeologerna helt nya tankar om hur olika monument var länkade till varandra.

Spelterini_Pyramids
Giza-platån från luften. Bild av: Eduard Spelterini. Public Domain. Hämtad från: Wikimedia Commons.

Det var inte bara varmluftsballonger som användes i början av flygfotografiets era. Om vindförhållandena var rätt kunde flygande drakar fungera bra för att lyfta kameran till den höjd man behövde. Många gånger kunde dock både precisionen och skärpan bli lidande, men det var en billigare metod som ändå nådde relativt stor utsträckning.

Utveckling genom krig

Flygfoton medförde alltså nya möjligheter, och med både luftfartens övergång till flygplan och med den snabba utvecklingen inom fotografi började man använda sig av flygfoton i en allt större utsträckning inom militären. Under båda världskrigen användes de av både allierade och axelmakter för att kartlägga fiendens förflyttningar och strategiska positioner.

En viktig upptäckt gjordes 1912 då Frederick Charles Victor Laws, som jobbade för brittiska flygvapnet, insåg att flygfoton över större områden gynnades av att överlappa varandra. När bilderna som togs lodrätt från flygplan överlappade varandra med 60% skapades ett djup i bilderna som gjorde att skalan inte varierade, och med andra ord att de kunde användas för kartografiska ändamål.

Tack vare den vikt som lades på att utveckla flygfoton under, mellan och efter världskrigen fanns det plötsligt en överkomlig teknologi som kunde användas för att visa arkeologiska platser från ovan i sin helhet. Det visade sig snart också att flygfoton inte bara kunde användas för att visa upp ett fornlämningsområde, utan också för att planera utgrävningar och hitta arkeologiska lämningar.

Dolda spår

Diagramm_bewuchs
Hur fornlämningar kan förändra växtlighet. Bild av: Anja Mössbauer, Public Domain. Hämtad här.

Många arkeologiska lämningar är helt osynliga från marknivå, men när man kommer upp en bit från marken kan man urskilja förändringar i växtligheten som kan tyda på sådant som döljs under ytan. Utöver flygfoton med vanlig film kan man också använda sig av Infraröd film för att hitta arkeologiska lämningar. IR-film visar nyanser i växtlighetens klorofyllhalt som inte går att uppfatta med blotta ögat.

Utöver växtlighetsförändringar kan man också urskilja små höjdskillnader som inte syns från markytan, men som blir synliga då solen står lågt och bidrar med släpljus som framhäver höjdskillnaderna.

Bilden till höger ovan visar något förenklat hur en stenvägg och ett dike under jord kan påverka växtligheten ovan jord. En vägg eller annan samling av sten strax under ytan gör att jordlagret är mindre, och att vatten kanaliseras undan (eftersom vatten alltid rinner där det är minst motstånd). Växtligheten ovan jord får alltså inte lika mycket näring. Ett dike eller en grop under jord fungerar på motsatt vis. Oftast innehåller diken och gropar mer organiskt material än jorden omkring, vilket fungerar som extra näring för växtligheten ovan jord. Dessutom kan jorden vara packad lösare i gropen, vilket medför att vatten inte rinner ut i den kringliggande jorden lika fort. Skillnaden i näring bidrar i sin tur till att klorofyllhalten varierar, vilket IR-filmen hjälper till att visa.

Med hjälp av denna kunskap kan man förklara de märkliga formationer som ibland syns på flygfoton över åkrar och ängar, som exempelvis på bilden nedan.

Grezac.jpg
Förändringar i växtlighet. Bild av: Cliché J. Dassié – L’ ARCHEOLOGIE AERIENNE, CC BY 2.5. Hämtad från: Wikimedia commons

Högupplöst på hög höjd

Användningen av flygfoton blev ett allt vanligare inslag inom arkeologi, trots att det fortfarande ofta kunde bli en dyr historia om det inte redan råkade finnas flygfoton över området man skulle gräva i. Som vanligt förbättrades teknologin med åren, och i Sverige har Lantmäteriet flygfotat landet sedan slutet på 1920-talet. Fram till 2006 togs analoga bilder, men allt eftersom tekniken inom digitalfotografering skred framåt övergick man till det. Idag finns hela landet fotograferat med en upplösning på 0,5 meter. Det betyder att varje pixel på bilderna motsvarar en kvadrat med sidorna 0,5×0,5 meter. Dessutom finns det flygfoton med 0,25 meters upplösning över cirka 44% av Sverige. De bilder som tas går dessutom att framställa till både vanliga färgbilder och IR-bilder.

Men det är inte allt. Sedan 2009 har Lantmäteriet dessutom Laserskannat Sverige för att samla in höjddata över hela landet. Genom att visualisera dessa punkter med hjälp av GIS-programvara kan man visa hur högt över havet en given punkt är, med ett medelfel på så lite som 0,5 höjdmeter (med ambitionen att täcka hela landet med denna noggrannhet).

nnh_testdata_2
Exempel på hur höjddata kan visas. Hämtad från Lantmäteriets hemsida.

Samma sak kan i teorin utföras med hjälp av vanliga färgfoton. Genom att lägga samman bilder tagna från olika vinklar som visar samma objekt kan man skapa en 3d-modell över exempelvis ett landskap. Den kanske största fördelen med att använda Laserinmätningar är att lasern kan se rakt igenom träd som annars skulle vara i vägen. På så sätt kan man skapa bilder av markytan även under tät vegetation, som exempelvis gjorts i Caracol i Belize. Genom att använda sig av laserinmätningar kunde man kartlägga hela utsträckningen av en av Mayaindianernas städer utan att fälla ett enda träd!

Drönarnas revolution

Obemannade farkoster av olika slag har använts sedan länge, och som många andra uppfinningar härstammar de från det militära. I många av 1900-talets och 2000-talets krig har Unmanned Aerial Vehichles (UAVs) använts för att både utföra spaning och bomba fientliga mål. Sedan början av 2000-talet har de även utvecklats för privat bruk, men då väldigt sällan med avsikt att bomba folk. Det har blivit allt billigare och enklare att både skaffa en drönare och använda den.

Arkeologer brukar vara ganska snabba med att ta till sig nya uppfinningar, och så även i detta fall. Genom att använda sig av kameraförsedda drönare kan man inte bara få en högupplöst översiktsbild, man kan dessutom välja exakt var bilden ska tas från, oavsett om det gäller 3, 30 eller 300 meters höjd. Det går dessutom att komma åt klippskrevor och andra platser där det skulle vara alltför riskabelt att använda sig av traditionella flygfoton.

DJI_Phantom_4_in_Flight_March_2016
Quadrocopter. Av: Doodybutch. CC BY-SA 4.0, Hämtad från Wikimedia commons.

En vanlig typ av drönare som används av arkeologer världen över är någon form av quadrocopter – med andra ord en liten helikopterliknande sak. De är sällan en meter stora och har fyra propellrar placerade på varsina utstickare från huvudkroppen där kameran är placerad. De fyra propellrarna ger bättre stabilitet och kontroll, vilket är av stor vikt när det kommer till flygfoto.

Precis som med flygplan kan man också fästa en laserskanner på sin drönare för att skapa sig en höjdmodell över ett område. Med tanke på den lägre flyghöjden blir både upplösningen på foton och medelfelet på höjdinmätningar mindre, och eftersom det dessutom ofta går snabbare än tidigare kan man ta nya foton eller göra nya mätningar med mindre förlust om det inte skulle bli bra. Under hela flygningen har man ofta också videokontakt med sin drönare så man hela tiden ser vad den ser.

Det finns dock fortfarande vissa risker med drönare. Det finns drönarpiloter som uppgivet bevittnat sina drönare flyga iväg utan att kunna göra något för att förhindra det. Andra drönare har kraschat på grund av mjuk- eller hårdvaruproblem. I det första fallet är problemet inte nödvändigtvis långvarigt; många drönare är programmerade att återvända till platsen för avfärd om de börjar få ont om bränsle eller om vinden blir för kraftig. Vad gäller kraschande drönare råder fortfarande en mer eller mindre allmän uppfattning om att det inte är en fråga om man kommer krascha, utan snarare när och hur.

Det finns också begränsade luftrum där all form av privat flygtrafik är förbjuden, vilket givetvis även innefattar drönare. Att införskaffa eller äga en drönare för privat bruk är lagligt, men sedan oktober 2016 krävs det tillstånd av länsstyrelsen att fotografera med hjälp av drönare i Sverige, och Lantmäteriet reglerar spridningen av alla typer av flygfoton (inklusive de från drönare). Ska man flyga någonstans där man inte själv ser sin drönare från marken behöver man dessutom ett tillstånd från Transportstyrelsen (läs mer på deras hemsida, här). Dessutom måste man se upp för fåglar.

Drönarna är dock på framfart. Det är relativt lätt att lära sig flyga med dem, och nya användningsområden hittas fortfarande. De är lätta att bära med sig, och arkeologen kan själv agera både pilot och fotograf, och därmed välja exakt var fotot ska tas ifrån. I kombination med storskaliga flygfoton som kan användas i större landskapsanalyser kommer drönarens bilder, enligt min mening, hitta en självklar plats i arkeologens verktygslåda. Till skillnad från insekterna, som jag åtminstone för tillfället håller mig mer skeptisk till.


För ytterligare läsning:

Nilsson, Dennis. 2013. The usage of unmanned aerial vehicles and their prospects in Archaeology. Lunds Universitet.

Parcak, Sarah H. 2009. Satellite remote sensing for archaeology. London: Routledge.


Tobias Olsson Grahn har en kandidatexamen i Arkeologi och driver Gemensam Arkeologi.

6. Sex orsaker att hata vikingarna

Vikingarna har länge målats upp som driftiga människor som alla skandinaver ska vara stolta över, trots att de uppenbarligen utförde en del dumheter. Men borde vi egentligen vara stolta? Har vi något gemensamt med vikingarna? När det kommer till dansbandet med Christer Sjögren i spetsen är svaret på dessa frågor givetvis ”Nej. De hade sina dagar i rampljuset och alla var nöjda, men sen gick det bara utför.”

Om vi däremot tänker oss att vi gör en tidsresa till strax före inledningen på det millennium som skulle forma om hela Skandinavien i grunden kan vi börja fundera över vilka vikingarna egentligen var, och vad deras handlingar gav för följder i Europa under 1000-talet.

För tydlighetens skull vill jag poängtera att begreppet vikingar i denna text inte innefattar alla människor som levde i Skandinavien under vikingatiden.

1. Plundringen

De flesta som har hört något om vikingar vet att de var ökända för att åka på plundringståg. De for ut i rövarband på samma sätt som Västindiens eller Östafrikas pirater och anföll andra skepp eller gjorde strandhugg här och var. På samma sätt som åtminstone Västindiens pirater ofta förskönats i litteraturen kan man säga att bilden av dessa plundringar ofta är något snedvriden. Det var inte tal om något nobelt ”ta från de rika och ge till de fattiga” utan snarare något i stil med ”ta från alla som har något värt att ta, dräp dem och fördela stöldgodset bland manskapet”. Det var inte heller ovanligt att människor rövades bort. De sattes då ofta i träldom, men när det gällde adelsmän eller andra uppsatta människor hölls de snarare mot lösensumma.

De samtida handelsmännen hade med andra ord lätt att råka illa ut. Skulle man se på Europa med dagens ekonomiska glasögon kan man tänka sig att deras varor då ökade i pris och att de som handlade av dem i förlängningen också blev lidande (utöver de som blev plundrade alltså).

Plundrande vikingar var sannolikt något som återkom år efter år, och invånare i kustnära byar och städer lär ha varit medvetna om det överhängande hotet eftersom vikingaräderna pågick i åtminstone 300 års tid, och troligtvis även innan det vi kallar för ”Vikingatid” började.

2. Anföll försvarslösa munkar

Startskottet för den period som kallas Vikingatid brukar ofta ses som plundringen av klostret Lindisfarne vid Englands östkust år 793 e. kr. Utan något som helst militärt motstånd utförde en grupp vikingar en räd mot klostret och dödade flera av munkarna som bodde där. Några av munkarna lyckades dock fly, vilket kan vara anledningen till att detta är den första skriftligt dokumenterade vikingaräden mot England.

lindisfarne_priory2c_holy_island_-_geograph-org-uk_-_3446181
Ruiner från Lindisfarnes kloster. Foto: Tom Pennington [CC BY-SA 2.0 (http://creativecommons.org/licenses/by-sa/2.0) ], via Wikimedia Commons. Klicka på bilden för länk till objektet.
I England var kristendomen redan väl utbredd vid denna tid, och det fanns med andra ord gott om ”lätta mål” för de härjande vikingarna. Rika människor lät ofta donera dyrbara ägodelar till kyrkan eller ibland använda klostren som ett personligt bankfack på grund av att ingen engelsman skulle komma på tanken att stjäla från ett kloster.

Vikingarna stal allt av värde. Till en början handlade det om uppenbara värdesaker av guld och silver, men inom kort insåg vikingarna att även biblar och andra skrifter var värda att stjäla. Utöver biblarnas sakrala värde hade mycket tid, arbete och dyrbara material lagts ned på varje skrift, och det var inga större problem för vikingarna att sälja tillbaka stöldgodset till den bestulna kristna befolkningen.

Vad som särskiljer detta från den övriga plundringen är att det nästan helt och hållet var kristna munkar som stod för den skriftliga dokumentationen i Europa ända fram till en bra bit in i medeltiden. Många tekniska utvecklingar under perioden hade också sina rötter i kloster.

Vikingarnas plundringar av dessa platser bör troligtvis ha hindrat utvecklingen till viss grad. Vilka innovationer och idéer som föll i glömska på grund av detta får vi aldrig veta.

 3. Danagälden

År 991 e. kr. ledde Olav Tryggvasson och Sven Tveskägg en vikingahär i England på ett stort plundringståg. Deras första mål var Kent och Östangeln, men det var först i Maldon i Essex som de stötte på problem. Deras här var för stor och de blev låsta i en vik. Anglo-saxarna leddes av en man vid namn Byrhtnoth. Eftersom hans uppdrag var att vakta kusten och tillföra maximal skada på vikingahären lät han vikingarna landstiga och omgruppera sig innan striden inleddes. Det visade sig vara ett stort misstag. Byrthnoth dödades tidigt i striden, men hans krigare kämpade ändå till siste man.

Vikingarna gladdes åt sin seger, och kanske till och med mer än väntat. Av engelsmännen fick de en utbetalning om 10 000 pund för att inte anfalla på nytt. Detta var bara den första danagälden som Englands befolkning betalade till vikingarna.

Några år senare, 993 e. kr., försökte vikingarna anfalla London, men misslyckades och tvingades på flykt. De seglade istället på plundringståg längs Englands sydkust. Efter en tid fick engelsmännen nog och betalade ut en andra gäld, denna gång om 16 000 pund. Efter denna utbetalning lovade Olav att inte anfalla England eller kräva tribut igen, och han visade sig hålla detta löfte. Istället tog han makten i Norge, till stor del tack vare den förmögenhet han skaffat genom danagälderna.

Genom att avkräva danagäld slapp vikingarna slåss, och de ansåg det betydligt mer lönsamt att avkräva gäld än att plundra. Den sista dokumenterade danagälden avkrävdes 1018 e. kr., och vid det laget hade omkring 97 000 kilo rent silver betalats ut.

Det är inte bara en fråga om att underminera hela södra Englands ekonomi i nästan två decennier. Hotet var överhängande. Engelsmännen visste vad som kunde hända om de inte betalade. Det var troligtvis några snäpp mer hotfullt än när skattmasen knackar på dörren i våra dagar.

 4. De begravda skatterna

Så vad hände med allt detta silver? Bara danagälden var nära hundra ton silver under loppet av 27 år. Skulle man lägga till det stöldgods som togs vid de plundringar som karaktäriserar hela vikingatiden kan man tänka sig att det totala värdet skulle motsvara en fantasisumma även idag. Många av de vikingar som deltog i plundringstågen västerut fick så stora mängder silver och guld att de inte kunde göra sig av med allt.

Silver användes vid tiden som betalningsmedel, men även till smycken. Om man sätter på sig dagens ekonomiska glasögon igen kan man tänka sig att det kommit vågor av inflation till Skandinavien i samband med danagälderna och all plundring. Vikingarna är dessutom kända som skickliga handelsmän, vilket kan ha bidragit till en del av silvret. Ytterligare en inkomst för vikingarna var den generösa lön man fick som livvakt hos kejsaren i Konstantinopel.

Bara på Gotland har man hittat över 700 silverskatter, och det upptäcks fortfarande nya. Fler än 145 000 silvermynt har grävts ned i närheten av vikingatida boplatser och gravfält, och det finns ännu inte någon klarhet i varför man gjorde så.

spillingsskatten
En bråkdel av silverskatten som hittades i Spillings på Gotland. Foto: SHM.

Silverskatterna gömdes ofta i närheten av gården. En av de rådande teorierna säger att man ville skydda sina värdesaker från inkräktare, vilket är lite paradoxalt eftersom det oftast var vikingarna som var de som inkräktade. En annan teori säger att man grävde ner sina skatter som ett offer för att säkerställa sin skörd och säkerhet, eller för att ge tur i framtiden.

Oavsett varför man grävde ner sitt silver kan vi idag tänka oss att det var relativt vanligt att det blev kvar där även efter att gården övergivits. Så fanns det då egentligen någon nytta med att plundra och kräva gäld?

 5. Träldomen

Det vikingatida samhället hade väldigt tydliga samhällsklasser. De styrande i samhället fick sin makt genom att knyta kontakter för handel och genom att beskydda sina undersåtar. Det finns också skäl att tro att det var de som samlade ihop manskap när det var dags för plundring. Den största samhällsklassen var fria män och kvinnor. Denna grupp var indelad i de som ägde mark och de som inte gjorde det. De som inte ägde land kallades legohjon och hade något lägre status. De vandrade runt mellan olika gårdar och arbetade ofta på årsvisa anställningar hos de markägande bönderna.

Trots att dessa legohjon hade låg status i samhället sågs de fortfarande som fria, till skillnad från trälarna.

En träl var enkelt sagt en slav. Trälar tillhörde sina ägare och sågs som egendom snarare än människor. De hade inget som helst rättsligt skydd och ägaren hade rätt att dräpa sin träl närhelst det behagades. Däremot var det straffbart att döda någon annans träl – på samma sätt som det vore fel att döda någon annans ko eller gris.

De flesta trälarna fördes in i vikingarnas samhälle genom bortrövande under plundringsresor. Det gick dessutom att köpa trälar på många marknader runtom i norden. En fri man eller kvinna som satts i alltför stor skuld kunde dömas till träldom för att betala av sin skuld med arbete. Under denna tid sågs den fria mannen eller kvinnan som träl på alla sätt, och det måste alltså ha varit ett mycket hårt straff.

Trälarna fick göra de slitsammaste och smutsigaste sysslorna och hade inte heller någon fritid att tala om. De fick uträtta sina sysslor iförda fängsel kring handlederna, smalbenen eller halsen. Försökte de fly skulle de sannolikt bli igenkända som trälar så fort de träffade på en nordbo. Ett uselt liv med andra ord. På vissa håll i Sverige används fortfarande begreppet ”träligt” för något som är jobbigt och tråkigt, och även om det troligtvis ofta syftar på en mildare grad nu för tiden kan man förstå kopplingen.

 6. Offrade Människor

Adam av Bremen var en tysk munk och historiker som levde på 1000-talet. Han är en av flera källor som skildrat nordbornas liv under vikingatiden, och hans mest kända beskrivning är den om Gamla Uppsala. Han hade aldrig själv besökt platsen – eller ens Sverige – men han fick höra mycket om hur nordborna lever då han spenderade tid hos den danske kungen, Sven Estridsson. Det finns alltså en del källkritik att ta hänsyn till, men enligt vad Adam fick höra fanns det ett välkänt hednatempel på en plats som kallades Uppsala. Han beskriver vidare att templet var prytt med guld och utsmyckat med bilder av gudarna Oden, Tor och Frej. I närheten av templet fanns en offerlund där ett kristet vittne kunnat räkna sjuttiotvå kroppar från både människor och djur.

Templet i Uppsala ska ha varit ett centrum för den nordiska asatron på samma sätt som Rom är centrum för den katolska kyrkan. Svearna ska ha vallfärdat till Uppsala vart nionde år för att delta i eller beskåda offerceremonierna. I offerlunden hängde man då nio individer av manligt kön från ”alla levande varelser”. Det totala antalet individer som hängdes är svårt att avgöra eftersom vi inte vet vilka djur som nordborna kände till – eller som de kunde könsbestämma.

Adam av Bremen står för den enda beskrivningen av en någorlunda centraliserad och organiserad religionsutövning i Skandinavien från vikingatiden. Det finns flera andra källor som nämner asatron på ett eller annat sätt, men i samtliga övriga fall är religionsutövningen något som varierar mycket mellan olika områden. Det kan dessutom tilläggas att nordborna under vikingatiden inte hade något ord för ”religion” för den betydelse vi tillskriver det idag. De talade snarare om ”seder” eller ”traditioner”, och det är något som verkar genomgående för hela deras samhälle.

midvinterblot
Målningen ”Midvinterblot”, av Carl Larsson [Public domain or Public domain], via Wikimedia Commons. Det bör nog tilläggas att konstnären uppenbarligen har utnyttjat sin konstnärliga frihet.
En annan källa till vikingarnas sedvänja att offra människor är Ibn Fadlans reseskildring där en ung kvinna – sannolikt en träl – drogas och dödas i samband med hennes herres begravning. I det arkeologiska materialet har man i flera fall hittat spår av flera individer i fyndrika gravar vilket har tolkats som att trälar har offrats och begravts tillsammans med den som graven tillhör. I vissa fall har man hittat spår på skeletten som tyder på både undernäring och en våldsam död. I andra fall har man kunnat se att de medföljande ligger en bit ifrån den begravde och dennes tillhörigheter, vilket leder tolkningarna till att den medföljande inte fått med sig något gravgods – hen var en del av det.

Det finns dessutom uppenbara spår av rituella massakrer i samband med plundringar. Vikingarna har då samlat ihop sina fångar och avrättat dem på platsen. Inte sällan fick de sällskap av avsiktligt förstörda vapen.

Det är väldigt sannolikt att människooffer förekom under vikingatiden, även om det är svårt att säga i vilken omfattning.

 ***

 Vikingar var en av sin tids skurkar i Nordeuropa. De plundrade och spred skräck på land och hav. De bromsade utvecklingen. På ett maffialiknande sätt avkrävde de enorma summor pengar av folk för att inte anfalla dem. En stor del av de pengar de kom över grävdes ner utan att användas. De såg på slaveri som en självklar och naturlig del av samhället. De gjorde stor skillnad på människors liv och värdet av dem. De tog sig rätten att offra människor när de ville få välgång i livet.

Inget av detta låter särskilt beundransvärt. Ändå har de blivit en nationell symbol i hela Skandinavien och arvet efter vikingarna ses stundom som något att vara stolt över. Det ligger något allmänmänskligt i att försköna sin egen historia och inte tänka alltför mycket på de obekväma delarna. Det går också att distansera sig och hävda att folk är annorlunda nu jämfört med för tusen år sedan.

Men det är inte sant. Människohandel, plundring och andra hemskheter förekommer fortfarande runtom i världen. En motsvarighet till en av 1000-talets vikingahärar skulle troligtvis liknas mest vid en terrorgrupp idag. Så borde man egentligen vara stolt?


För ytterligare läsning:

Hagerman, Maja. 2006. Det rena landet: om konsten att uppfinna sina förfäder. Prisma, Stockholm.

Hall, R. 2011. Exploring the world of the Vikings. Thames & Hudson, London.

Williams, Gareth. Pentz, Peter. & Wemhoff, Matthias. (red.) 2013. Viking. National Museum of Denmark, Copenhagen.


Tobias Olsson Grahn har en kandidatexamen i arkeologi och driver Gemensam Arkeologi.

Omröstningens resultat

omrostning

Den utsatta tiden på två veckor har nu passerat och omröstningen är stängd för denna gång. Stort tack till de som röstat!

28 personer har berättat för oss vad de tycker är intressant. De populäraste ämnena har visat sig vara Mytologi och världsuppfattning, Arkeologiska metoder och Central- och Nordeuropa.

roststats16-10-04
Rösternas fördelning bland de valbara ämnena. Totalt 28 personer har röstat. Antal röster/person: Medelvärde= 6,53, Median= 6.

Eftersom det är relativt få röster som kommit in får man dock ta resultatet med en nypa salt (bli inte avskräckt från att skriva om något ämne i alla fall, alla ämnen har fått röster). Omröstningar av detta slag kommer ske då och då här på hemsidan. Planen är att vi kör en omröstning efter ungefär var femte inlägg.

Skulle du plötsligt komma på något ämne som du vill läsa mer om, eller om du har några andra synpunkter eller tips till Gemensam Arkeologi kan du alltid skriva ett meddelande till oss om du klickar in dig på fliken ”Kontakt”. Har du blivit inspirerad att skriva om något, klicka på ”För skribenter” och läs om hur du går tillväga och vad du bör tänka på.

5. Ett stycke Linhistoria

Fram till och med medeltiden var ull och lin de två i särklass vanligaste materialen att använda till textilier. Detta gäller åtminstone när man ser till större delen av Europa, men även på många andra håll i världen. Denna artikel kommer handla om linet i första hand, med fokus på hur man odlat, skördat och bearbetat växten för att göra den till tyg. Mot slutet av artikeln går jag in mer på vad textilhantverket hade för betydelse i järnålderssamhället i Skandinavien.

En högst användbar planta

Lin tillhör växtfamiljen Linaceae i den indelning som allas vår Carl von Linné skapade, och denna familj har tolv släkter. Bland dessa återfinner man släkten Linum som innefattar cirka 200 arter. Den art av lin som har flest användningsområden är Linum usitatissmum, vilket översatt skulle motsvara något i stil med ”det mest användbara linet”.

Det är inte konstigt att den fått detta namn eftersom den har ganska många användningsområden. Utöver att man kan skapa trådar och sedan kläder av växten kan man använda dess frön i bakning, eller för att utvinna den i sig väldigt användbara linoljan, och pressresterna från denna framställning används i foderindustrin. En grövre textilform av linet, så kallad Blaggarn, användes länge som isolering i husväggar eller som tätning vid rörmokeri.

Utöver att den har många användningsområden är den också nästan extremt anpassningsbar och växer lika bra i norden som i medelhavsländerna och främre Orienten. Det var med största sannolikhet dess anpassningsförmåga i kombination med användningsmöjligheterna som gjorde att de allra första jordbrukarna i Mesopotamien domesticerade linet och gjorde det till en av de första avsiktligt odlade växterna. Vid detta tillfälle hade man redan känt till och dragit nytta av linets många egenskaper sen långt tillbaka i tiden, men nöjt sig med att använda sig av den vilt växande plantan.

De tidigaste fynden av linfrön är avtryck i lerkärl från omkring 5 500 f.kr i Irak, och det finns liknande dateringar i exempelvis Turkiet. Det är dock svårt att säga om detta rör sig om lin i vilt eller domesticerat tillstånd, eller om man utnyttjat det till tillverkning av olja eller textilier (eller båda). Det är dock troligt att linet till en börjat haft olika funktioner på olika platser, beroende på de lokala behoven.

De allra äldsta textilerna av linnetyg hittades i Nahal Hemar i Israel och är från omkring 6 500 f.kr. I den främre Orienten är det vanligt at de tidiga textilfynden är gjorda av plantfibrer, och till en övervägande del handlar det om linnetyg[1]. Det var inte förrän långt senare i historien som ull fick någon märkbar betydelse för textilframställning. Fåret tämjdes först och främst för köttets skull, men troligtvis var även mjölken och skinnet åtråvärda produkter. Fårets ull växte helt enkelt inte tillräckligt fort för att det skulle löna sig för tygframställning. Den allmänna uppfattningen idag är att man inte använde sig av fårets ull i någon större utsträckning förrän ett par tusen år efter att man tämjt fåren.

Väldigt många tidiga bevis på linberedning har hittats i Egypten. Där fanns bevisligen hög efterfrågan som måste ha krävt omfattande produktion av tyger av lin. Där var det inte bara de levande som skulle kläs, utan även mumier som skulle lindas och skepp som skulle ha segel. Till allt detta och mycket mer användes oftast lin. Det finns dessutom en stor mängd hieroglyfer och bilder som beskriver odling av lin eller olika steg i framställningen. Av bilderna och många fynd att döma har inte linberedningen utvecklats något nämnvärt mellan åtminstone tiden för det Mellersta Riket i Egypten (2575-1640 f.kr.) och den industriella revolutionen under 1800-talet.

Från frö till tråd

Trots att lin bevisligen använts så mycket genom historien är det likväl en lång och invecklad process att framställa bra och användbara tyger av linplantan. Processen har i stort sett varit likadan oberoende av var man befann sig, och det började redan när man skulle så sina frön.

fullsizerender
Lin i olika stadier av beredningen. Foto: Emma Olsson Grahn.
  1. Odling

Vid senare steg i tillverkningen vill man gärna ha så långa plantor som möjligt. Fibrerna blir dessutom som finast när plantan har så få förgreningar som möjligt. Av dessa anledningar har man sått linet väldigt tätt. I norden har man sått lin om våren i jordar med en bra blandning av lera och sand.

  1. Skörd

När man skördar linet vill man behålla så långa fibrer som möjligt, vilket innebär att man inte skär av plantan med lie eller skära, utan istället rycker upp den i sin helhet eftersom fibrerna sträcker sig hela vägen ner i rötterna.

  1. Torkning

Direkt efter skörden buntar man ihop linet och låter det torka. Detta görs för att förhindra uppkomsten av skadliga bakterier, och kan göras både naturligt eller i en torkbastu.

  1. Repning

När det är torrt dras linet genom en stor kam för att avlägsna dess frön. Fröna samlas in för att säkerställa nästa utsäde, men också eftersom de kan användas på flera andra nyttiga sätt.

  1. Rötning

Eftersom fibrerna sitter ihop med delar av linet som inte går att använda för textilberedning låter man det ruttna innan man fortsätter. Detta kan göras genom att man lägger ut linet i tunna lager på marken till det angrips av mögel, eller genom att man sänker ner det helt i vatten tills de angrips av bakterier. I exempelvis Næs i Danmark har man under järnåldern använt sig av speciella brunnar för detta ändamål. Oavsett vilket, är resultatet man vill åt detsamma: att någonting förstör kopplingarna som håller fast fibrerna i andra delar av linet. Man tar stickprover av linet med jämna mellanrum för att se till att rötningen inte går för långt. Efter 10-20 dagar, eller när man anser att det är tillräckligt lätt att få loss fibrerna avbryter man rötningen. Eftersom både möglet och bakterierna är väldigt beroende av att en viss temperatur hålls kan man avbryta rötningen genom att förändra temperaturen.

När det gällde rötning i vatten räckte det med att plocka upp linet för att avbryta rötningen, men man sparade gärna en del av det ruttna vattnet för att tillsätta vid nästa tillfälle och på så sätt skynda på processen.

  1. Tvättning och torkning

För att få en finare slutprodukt tvättas ofta linet innan man går vidare. Detta gjordes troligtvis främst för kläder och fintextilier. För grövre tyger till segel och säckar och mycket annat hoppade man troligtvis över detta steg.

  1. Bråkning

    brakning
    Lin i olika stadier av beredningen. Foto: Emma Olsson Grahn.

I fornsvenskan betydde ”att bråka” snarare ”att bryta sönder” eller ”krossa” än att ställa till med oreda eller slåss. I linsammanhang innebär detta att man bryter sönder stjälkarna längs med hela plantan för att få bort de delar som inte ska användas och på så sätt lösgöra fibrerna. För att göra detta användes en så kallad ”bråkare” eller en klubba som liknar ett (platt) brännbollsträ. Bråkaren var en enkel anordning där toppen av en sådan klubba var fäst i en ställning som var försedd med en skåra som bara var lite bredare än klubban. När arbetaren för klubban upp och ner krossas de hårda delarna av stjälken, men de mjuka fibrerna förblir intakta.

  1. Skäktning och häckling

För att få bort de krossade delarna skäktar man linet med hjälp av ett skäktsvärd eller genom att dra det genom två pinnar som man håller i handen. Efter detta ska linet häcklas genom att man drar det över en planka försedd med upprättstående metallspikar. Ofta hade plankan två olika samlingar med spikar där tätheten mellan spikarna var den enda skillnaden. Genom att dra linet genom spiksamlingarna upprepade gånger kammar man ut de oönskade delarna, och kvar har man endast fibrerna, eller ”tågorna”.

  1. Spinning

Den spinnrock som man så ofta förknippar med gammalt textilhantverk uppfanns först på 1300-talet. Innan dess använde man sig av sländor som hängde fritt eller lutades mot marken medan de snurrade. För att ge mer tyngd och göra sländan mer stabil försedde man den dessutom ofta med sländtrissor.

Enligt T.H. Erlandssons skildring av det Gotländska allmogelivet beskriver han hur en god husmor i forna tider alltid skulle hålla sländan igång och att den inte ens fick stanna under gästabuden. Det var med andra ord ett mycket tidskrävande arbete att spinna ihop allt det lingarn som skulle användas på gården.

  1. Vävning

När man väl hade sin tråd fanns det väldigt många användningsområden för den. Även om en tråd i sig kan vara väldigt användbar och inte alltid behövde vidare bearbetning är det ändå rimligt att anta att den större delen av den tråd som skapades användes i vävnader av olika slag. De stora vävstolarna med trampor och sittplats är en relativt ny företeelse i västvärlden och kom till Sverige först på 1600-talet. Innan dess använde man sig av en stående vävstol (även kallad lodrät vävstol), där varptrådarna går vertikalt. Längst ner på varpen fäste man vävtyngder (eller varptyngder) och lät tyngdkraften hålla den spänd medan man arbetade.

Linet i järnålderssamhället

Varje enskild gård ansvarade för att tillgodose sitt egen behov av linnetyger. Det var ett tidskrävande arbete som troligtvis utfördes nästan året runt för att man skulle kunna förse gården med allt som behövdes. Det förekom dock, exempelvis på Gotland, att flera gårdar hjälptes åt med åtminstone delar av beredningen för att göra det hela mer effektivt.

De allra finaste tygerna kan tänkas ha fungerat som handelsvaror för eliten, men medelklassen och underklassens tyger var generellt sett producerade enbart för det egna hushållet. På grund av detta fanns det inte riktigt någon drivande kraft bakom utvecklingen av linhantverket. Inom andra hantverk kan man ofta se en gradvis utveckling till ett bättre och mer förfinat hantverk, men metoderna inom linberedning förblev till stor del desamma fram till industrialiseringen på 1800-talet.

Däremot vittnar arkeologiska fynd av sländtrissor och vävtyngder om att produktionen av lin ökat under järnåldern i Skandinavien. Även den ökade förekomsten av grophus vid samma tid kan tyda på att hantverket ökade i omfattning eftersom grophusens något högre luftfuktighet (som kommer av att det är halvt nedgrävt i marken) gör det lättare att hantera linfibrerna. I något mer sällsynta grophus har man dessutom kunna ana var vävstolen stod baserat på spridningen av vävtyngder, som ibland har återfunnits i ett mönster som om de fallit rakt ner från vävstolen.

Det verkar som att textilhantverket under järnåldern till viss del också genomgår andra förändringar eftersom man börjar anlägga dussintals grophus på elitens boplatser. Metoderna för beredningen förblev oförändrade, men allt gjordes i en större skala på dessa platser för att man skulle kunna använda lintygerna i den alltmer utbredda handeln.


Fotnoter och ytterligare läsning:

[1] Møller Hansen, Keld & Høier, Henrik (2000). Næs – vikingetidsbebyggelse med hørproduktion. I: KUML 2000. Årbog for Jysk Arkæologisk Selskab. Aarhus Universitetsforlag.

T.H. Erlandsson, 1923. En döende kultur I – Bilder ur gammalt gotländskt allmogeliv. Gotlandskonst AB (nyutgåva 1975).


Tobias Olsson Grahn har en kandidatexamen i arkeologi och driver Gemensam Arkeologi.

4. Vart tog vikingahjälmarna vägen?

Två saker tycks hålla i sig i populärkultur gällande vikingar, trots alla filmer, serier och dokumentärer som susar förbi oss. Den första är att den vikingatida hjälmen har horn, i stil med de vi ser i exempelvis Pathfinder och Vicke Viking, och den andra är att varenda härjande nordbo och hans morsa skulle ha en hjälm på sig när man skulle slåss – också det något vi ser i varenda film eller re-enactment . Sanningen är dock mindre färgrann och spännande av den enkla anledningen att det finns ytterst få hjälmar bevarade från vikingatiden.

Först och främst, vad ska man egentligen ha en hjälm till? Sedan urminnes tider har vi människor lagt fantastiskt mycket tid och möda på att utveckla allt mer effektiva metoder för att ha ihjäl varandra. Samtidigt är fallet också som så att väldigt få människor  tycks ha någon större lust att själva bli ihjälslagna, något som i sin tur lett till en kapplöpning mellan utvecklingen av vapen och utvecklingen av pansar. Trots detta tycks  motsatsen ständigt vara normen gällande bärandet av rustning genom hela vår historia, åtminstone för den stora, stridande massan. De tre största anledningarna till detta torde vara följande:

  • Utvecklingen av material har inte nått tillräckligt långt för att regerande vapensystem ska kunna mötas. Ser man till dagens rustningskapplöpning finns det en myriad av olika material som går att använda till rustningar. Idag är järn lättillgängligt och billigt jämfört med under järnåldern (ironiskt nog), och med moderna maskiner kan rustningsdetaljer med enkelhet tillverkas. Mot moderna vapensystem räcker dock järn inte till, vilket har gjort att nya material ständigt måste utvecklas.
  • Tillgängliga, samtida, rustningstyper är i regel väldigt kostsamma att framställa och tillverkas därmed i mindre skala, något som gör att de främst reserveras för eliten för att på så sätt säkerställa att de just förblir vid makten, men också att professionella krigare och soldater kan fortsätta sitt yrkesutövande. Helt enkelt; ju dyrare en rustningstyp är (här förutsatt att en dyr typ av skydd är bättre), desto färre personer kommer kunna få tag i det.
  • Till sist; varför ska du använda rustning om du ändå inte tänker stryka med? Att döden är en ständigt närvarande figur och absolut realitet i krig, är något som alla inblandade är medvetna om. Betyder detta då att du kommer stryka med för det? Sannolikt inte, åtminstone enligt vad du själv tror. Samma princip gäller när du ser en motorcyklist, soldat, byggarbetare eller skateboardåkare utan hjälm idag; alla är de medvetna om att det finns risker med vad de gör, men de väljer att ta den risken i tron om att de själva inte kommer råka ut för något.

Applicerar vi detta till järnålderns tankevärld och samhälle vet vi att de typer av rustningar som fanns att tillgå här i norr, på vår sida om Kristi födelse, utgjordes av ringbrynjor, lamellpansar och hjälmar i järn. Troligen förekom också rustningar i mjukare material såsom kokt läder och rustningsjackor i tyg, om än att deras skydd och användningsgrad går att diskutera. Problemet är dock att så här långt norrut var rustningar av dessa typer både dyra och sällsynta, vilket gör att de främst påträffas hos det dåtida samhällets elit. Under både äldre och yngre järnåldern var kriget och våldet både en viktig och stor del av samhället, och under dess kulmen, det vi idag kallar för vikingatiden, kan vi skymta något av en krigsrenässans. Vapenoffer som tidigare bara förekommit under de första århundradena efter Kristi födelse kommer åter i bruk, något som tyder på att stora mängder vapen var i omlopp. Vi vet också att vikingatiden innebär storskaliga krigs-, plundrings- och invasionståg åt både väster, öster och söder. Samhället i sig ser också en starkare organisation och centralisering som har sina rötter i vendeltidens militäraristokrati, och den asatro Snorre Sturlasson beskriver visar att tron på ett förutbestämt öde samt glorifieringen av döden i form av de båda platserna Valhall och Folkvang, var fundamental. I korthet kan man därför tänka sig, i linje med motorcykelargumentet, att en krigare under vikingatid visste att döden förr eller senare väntade honom, men att till dess var det bara att följa med och njuta av ”åkturen”. Detta är dock inget unikt för vikingatidens krigare, utan något som också går att applicera på de flesta typer av krigare genom hela historien; allt ifrån romerska legionärer, till korsfarare, till  de spanska conquistadorerna i den nya världen.

Men hur ser det arkeologiska materialet ut då?

vendel
Vendeltidens ”krigarkrona” för dåtidens militära aristokrati, dekorerad med mytologiska bilder och varelser. Klicka på bilden för mer information. Källa: SHM, föremål 120459.

I Skandinavien finns det fler hjälmar som är daterade till vendeltid än till vikingatid i Skandinavien, och det är sannolikt från denna tid vi bör söka rötterna till vikingatidens hjälmar. Från denna tid har vi minst ett tiotal hjälmar, varav majoriteten har påträffats i Uppland. Utformningen av dessa hjälmar är simpel: en järnkalott med ett visir i form av ett par ”glasögon” i järn . Flera av de vendeltida hjälmarna är också utsmyckade med bilder och bronsdetaljer föreställandes drakormar. Flera av dem har också en kam som löper över hjässan, en kam som ofta tolkas föreställa en galtrygg. En liknande hjälm har också påträffats i Sutton Hoo i England, varifrån vi också känner till ytterligare en handfull hjälmar med samma utformning och datering som de Skandinaviska hjälmarna. Sannolikt har dessa hjälmar, om vi ser förbi dess primära funktion som skydd, tjänat som kronor  och en statusmarkör åt den dåtida militäraristokratin, en tradition som tros härstamma från romarriket.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Cirka 200 år efter Vendeltidens prakthjälmar finns fortfarande spår av dem i form av simplare hjälmar, såsom Gjermundbohjälmen. Källa: Wikimedia Commons. Foto av John Erling Blad. Klicka på bilden för mer information.

När vi sedan träder in i vikingatiden känner vi till två fragmentariska hjälmfynd från Gotland och Danmark. Ett tredje, mer intakt och mer välkänt fynd känner vi till från Gjermundbu i Norge, daterat till 900tal. Det som skiljer Gjermundbufyndet från de vendeltida hjälmarna är att den saknar den pråliga utsmyckningen, men kontexten den återfanns i, en högstatusgrav, tyder på att dess funktion som statusmarkör fortfarande hänger kvar. Vad vi också stöter på ibland annat Snorres kungasagor   är de så kallade ”arhjälmarna” eller ”arlahjälmarna”, en hjälm som lättast beskrivs som en tidig eller äldre hjälmtyp, vilket i sin tur är ännu en nickning åt att de vendeltida hjälmarnas form och funktion fortfarande hänger kvar in i vikingatiden.

Ytterligare tecken på detta finner vi också bland de olika namn och titlar som dyker upp i sagorna och dikterna från denna tid. ”Hjalm-faldinn hilmir”, ”Hjalmgofugr hilmir”, ”halmtamr hilmir” och ”Hjalmsamr jarl”. ”Hilmir” är i detta fall en omskrivning på ordet ”rorsman” eller ”kung”, och återfinns än idag i engelskans ”helm” (roder); alltså att den som står vid åran är den som styr. Vi får dock inte glömma bort att dessa Arhjälmar inte är de enda hjälmar som omnämns i sagorna, utan än vanligare är just ”hjälmen”, en konisk hjälm försedd med ett simpelt nässkydd, ofta kallad för ”normandisk hjälm” som under slutet av järnåldern funnit sin väg österifrån, in i Europa.

Men varför finns det så få? Man skulle kunna peka på att arhjälmen, med sitt symbolvärde skulle följa den döde ägaren i graven, men en hjälm i en högstatusgrav bland tusentals spridda över hela Skandinavien tyder på att hjälmen i regel inte följde med sin ägare till andra sidan. Istället är det mer sannolikt att arhjälmen var den typ som gick i arv, medan den vanliga hjälmen tillföll antingen den dödes stridskamrat, dennes familj eller gick tillbaka till den som delat ut hjälmen från början, för att på så sätt delas ut till nästa krigare på tur i bandet eller armén. I korthet kan man säga att hjälmen, delas ut för att du har tjänat din herre väl och därmed förtjänar den, alternativt att du får den tilldelad för att kunna tjäna din herre.

Sammanfattningsvis skulle man kunna säga att det arkeologiska hjälmmaterialet från vendel- och vikingatiden främst innefattar elitens hjälmar, sannolikt av den simpla anledningen att hjälmen i norr var sällsynt och därför främst bars av de som hade råd och var av rätt börd. De vendeltida hjälmarna anses därför främst avsedda för den tidigare nämnda krigararistokratin och bars som kronor. Under vikingatid, såsom det berättas i Snorres sagor, dyker två typer av hjälmar upp; hjälmen samt arhjälmen och tycks bäras av både eliten, professionella krigare men också välbärgade äventyrare och ”vikingar”. För den gemene krigaren, ledungsmannen och beväpnade bonden däremot, var troligen varken hjälm eller brynja tillgängliga. Istället, likt majoriteten av järnålderns ansiktslösa krigare, var skölden det bästa skydd denne kunde bära med sig och förlita sig på.


För ytterligare läsning:
Hjälmen under yngre järnåldern. https://uppsala.academia.edu/MattiasFrisk

Mattias Frisk, masterexamen i arkeologi och verksam fältarkeolog.

3. Forntidens fjättrade folk

De flesta har någon gång stött på begreppet träl när de läst eller hört något om vikingatiden och känner till att trälar egentligen var regelrätta slavar och att man bara bytte ut ordet slav mot träl. I denna artikel kommer jag först gå igenom slaveriets historia i ganska korta drag, för att sedan presentera hur livet såg ut för en träl under järnåldern i Skandinavien.

Innan dess vill jag bara notera att den kvinnliga motsvarigheten till träl kallades ambat eller huskona, men för meningsbyggnadens skull har jag valt att använda det med vedertagna begreppet träl för både kvinnor och män i denna artikel.

Slaveriets uppkomst i världen

Det är svårt att säga med säkerhet när slaveriet uppkom. Beroende på hur man ser på det kan man tänka sig att det har funnits slaveri så länge det har funnits människor, men att hållas med slavar som en del av samhällsstrukturen är ett betydligt nyare påfund. De första skriftliga källorna som omnämner slavar är från cirka 6 000 år sedan i Mesopotamien.

Det finns ett klart samband mellan uppkomsten av jordbruk och uppkomsten av organiserat slaveri. Etnografen Herman Nieboer visade i början av 1900-talet hur olika stamsamhällen hade en mer eller mindre utbredd form av slaveri beroende på hur avancerat jordbruk de bedrev. Det hela kan reducera till att slaveriet uppstår när en arbetare kan producera ett överskott under en lång tid.[1]

Överskottet är den produktion som finns kvar när arbetaren har tillräckligt för sig själv och sitt hushåll, och det används inom slaveriet för att tillgodose slavägarens behov. Slavägaren, som troligtvis vill få ut så mycket som möjligt från sin slav, ser till att slaven kostar så lite som möjligt i drift och alltså får slaven betydligt sämre levnadsvillkor och ingen som helst frihet. I grund och botten är allt slaveri av ekonomiska skäl: slaven är ett sätt för slavägaren att öka sin produktion och/eller minska sin egen arbetsinsats.

Den ofrivilliga arbetskraften kom både inifrån det egna samhället och utifrån. De som blev slavar inom sina egna samhällen drevs oftast till slaveri som en sista utväg på grund av fattigdom eller skulder. Det förekom också både medveten och omedveten uppfödning av slavar eftersom barnet ärvde sina föräldrars ofrihet. Det finns sorgligt nog också exempel på föräldrar som sålt sina barn in i slaveri för att mildra sin tröstlösa tillvaro. Handel med människor man inte hade nära släktskap till var dock betydligt vanligare, och fungerade i princip på samma sätt som när man sålde boskap.

Träldomen i Skandinavien

Till att börja med måste jag nog understryka att järnålderns samhälle hade väldigt tydliga samhällsklasser där de ledande i samhället hade det betydligt bättre ställt än de som motsvarade medelklassen. Det var inte riktigt tal om en adelsklass ännu, utan snarare stormän och regionala hövdingar. Denna överklass baserade inte sin makt på stora ägor som arrenderades ut, vilket var fallet under medeltiden, utan snarare på deras förmåga att knyta kontakter och bilda allianser, samt skapa ett beroendeband mellan sig och sina undersåtar. Under dessa fanns bönder med medelhög status som ägde sin mark. Jordbruket under järnåldern förekom nästan uteslutande i liten skala där det mesta av produktionen gick till bondefamiljen själv.

Den näst lägsta samhällsklassen kan sägas vara de så kallade legohjonen. De var fria män och kvinnor som inte ägde någon egen mark, utan fick vandra runt och ta arbete där det fanns. De fick lön för arbetsinsatsen och hade årsbaserade anställningar hos bondefamiljerna. Det är omdiskuterat hur vanliga dessa var under järnåldern, men åtminstone framåt medeltiden går det att se omnämnanden av dem i lagtexter, vilket tyder på att den fria och kringvandrande arbetskraften då var en väsentlig del av samhället.

Under den äldre delen av järnåldern utgjordes det lägre samhällsskiktet av trälar. Dessa var inte bara ofria, de saknade dessutom allt rättsligt skydd och ansågs vara egendom snarare än personer. De fick uträtta de allra smutsigaste jobben och behandlades ofta illa.

Man kan tänka sig att de första ofria människorna i Skandinavien fanns redan för cirka 3000 år sedan, vilket baseras på de monumentala storhögar som anlades då, under bronsåldern[2]. Under den tiden var samhället så stratifierat att stormännen kan antas ha kunnat uppbringa tillräckligt mycket arbetskraft för att kunna anlägga högarna.

Förvärvet

Även i norden skedde rekryteringen av trälar på olika sätt, där de vanligaste och mest kända troligtvis var genom arv (barn till trälar ärvde föräldrarnas träldom) och genom rov (tillfångatagande av trälar på vikingafärder). Det finns dock exempel på träldom som en typ av bestraffning eller för att betala av en skuld.

Handeln med trälar i Skandinavien skedde ofta på marknader där slavhandlare bjöd ut sina trälar på samma sätt som boskap. I ett exempel från Laxdalingarnas saga befinner sig Hoskuld på en marknad på Brännö och får där stiga in i  slavhandlarens tält och välja ut den trälinna som passar honom bäst.[3] I landskapslagar från tiden är det reglerat hur försäljning och inköp av trälar skulle gå till, exempelvis i sällskap av vän och vittne. I gutalagen stadgades en ångervecka som innebar att man kunde få tillbaka köpesumman om man inte var nöjd efter en vecka med den inköpta trälen.

Det var troligtvis ovanligt att ett hushåll kunde förlita sig helt på arbetskraften från trälar. Man bör som minst ha haft någon övervakare med uppgiften att hålla koll på att trälarna skötte sina jobb och att de inte flydde, men det är mer troligt att bonden endast lät trälen göra de allra skitigaste och mest otacksamma jobben medan han själv kunde utföra de något mindre slitsamma uppgifterna. De fria männen såg ofta ner på dessa uppgifter som ”trälgöra”, och vägrade nedlåta sig själva till att uträtta dem. Eftersom alla fria män i järnålderssamhället jämlika enligt lagen kunde man inte tvinga någon inom samhället att göra dessa uppgifter, och man fick alltså skaffa sin arbetskraft från andra håll.

Tillvaron

Uppgifterna bestod till stor del av jordbruksrelaterade sysslor, som att så, skörda och ploga (och i vissa fall dra plogen). Det var inte ovanligt att den manliga trälen ansvarade för att hugga ved i skogarna eller passa boskap som var på bete. I exempelvis Landnámabók hjälper trälarna till med fisket, sida vid sida med fria män, och i sällsynta fall fick en träl följa med i ledung (alltså på vikingafärder) i egenskap av kock eller för att täcka husbondens plats på färden. Kvinnliga trälar kunde hjälpa till med att mjölka, mala, baka eller vara sällskapsdam och uppasserska åt frun i huset. Det var inte heller ovanligt att hon samtidigt tjänade som frilla[4] åt husbonden.

Trälen hade inget rättsligt skydd, och en ägare hade rätt att döda sin träl när som helst, oavsett anledning. Det enda trälen fick ut av det hela var mat och husrum. Givetvis var detta inte några förhållanden någon ville befinna sig i, och det var inte ovanligt att trälar försökte rymma eller göra uppror mot sina ägare. För att förhindra detta fick trälarna ofta gå med fängsel av olika slag runt halsen, handlederna eller kring smalbenen, vilket gjorde det omöjligt för dem att fly – oavsett vart trälen flydde skulle alla veta vad fängslen betydde. Dessa fängsel användes redan i järnålderssamhället som ett stöldskydd för diverse betesdjur, så det var troligtvis inte mer än naturligt att låta trälen gå låst på samma sätt.

Trälarna var ständigt påminda om sin tillvaro. De bodde ofta i fähus tillsammans med boskapen eller i speciella trälhus eller grophus i anslutning till gården. Grophusen är, precis som det låter ett hus som är nedgrävt i en grop, troligtvis för att spara byggnadsmaterial till de viktigare långhusen där bonden själv och hans familj bodde. Funktionen hos grophus är omdiskuterad, men en populär teori pekar på att det var en eländig bostad för de lägst stående i samhället.

Hørning-sten
Runstenen från Hørning, Danmark. Klicka på bilden för mer information. Källa: Danmarks runinskrifter (DR58).

 

Det var dock inte alltid som trälarna behandlades dåligt. Den som ägde trälen hade ingen nytta av en träl som inte kunde utföra sitt arbete. Med största sannolikhet fanns hela spektrumet från regelrätt misshandel till god behandling av trälar samtidigt, beroende helt på deras ägare. Det finns även exempel på trälar som fått frihet från sina ägare, exempelvis enligt runstenen från Horning i Danmark (bilden), men mer om det längre fram.

Eftersom trälarna var jämställda med föremål eller boskap var det inte heller ovanligt att de gavs bort som gåvor. Gåvogivandet var en viktig del av järnålderssamhället eftersom det var ett sätt att bilda allianser och försäkra sig om lojalitet. I de rika stormannagravarna från vendel- och vikingatiden har man hittat exempelvis vapen, rustningsdelar, dryckesserviser och fina dräktdetaljer, men även djur och trälar som offrats i samband med begravningen.

Ett välkänt exempel på ett sådant människooffer vid en vikingabegravning är den beskrivning som Ibn Fadlan[6] ger vid floden Volga, där en trälkvinna till en storman drogas och dödas efter rituella former för att sedan begravas med sin mästare – något som förekom i ganska stor utsträckning om man studerar järnålderns gravhögar. Enligt Adam av Bremen förekom en offerritual vart nionde år i Gamla Uppsala där nio manliga individer av alla levande varelser hängdes. Vid ett blot av denna omfattning kan man anta att det rörde sig om trälar, men man bör dock notera att människooffren vid de allra viktigaste bloten ofta var fria män och kvinnor eftersom träloffer inte alltid ansågs värdiga.

Trälar fick även uträtta illgärningar åt sina ägare. I Njáls saga inleds hela konflikten med att Njal och Gunnar på Lidarendes båda fruar övertalar sina trälar till att mörda personer ur den andres boskap. Njál och Gunnar låter dock inte konflikten förstöra deras vänskap utan förlikas helt sonika om en trälbot där de bokstavligt talat sätter ett pris på en människas liv[7].

Antalet

Mängden trälar för ett bondehushåll varierade troligtvis mycket, det fanns hushåll som var helt utan, och de fanns de som kan ha haft upp mot 50 trälar. Enligt den brittiska Domesday Book från 1086 kan man beräkna att ungefär 20 % av Englands befolkning var slavar i de områden som tillhört vikingarna innan normandernas erövring. När Island koloniserades av norska vikingar under 800-talet hade de enligt Landnámabók ofta ett tiotal trälar med sig. Som ett litet sidospår här kan nämnas att genetiska studier av moderna islänningar har visat större likheter med kelter än med norrmän, vilket troligtvis innebär att de trälar som togs med hade keltiska rötter. Även om det rör sig om samma typ av träldom är det svårt att applicera dessa siffror på Skandinavien eftersom de båda situationerna är ovanliga, om inte till och med unika.

En annan bedömning har baserats på testamenten från 1200- och 1300-talen då det blivit allt vanligare att frige trälar. Genom att beräkna ett genomsnitt har man fått fram siffran 4,2 trälar per testamente, men siffran är troligtvis högre eftersom man i studien inte kunnat räkna med de trälar som frigivits där testatorn endast skrivit ”alla trälar” eller liknande. Med en ännu mer djupgående bedömning[8] har man fått fram att varje gård hade 3-8 personer som bodde och verkade på gården utan att tillhöra familjen och där en majoritet troligtvis varit trälar.

Benämningen

Som nämnts i inledningen kallade man slavarna i norden för trälar, vilket härstammar från ett fornnordiskt ord för springpojke. Bland trälarna fanns dock flera andra benämningar. En gård som hade många trälar utsåg ofta en bryte bland trälarna – en som bryter brödet och delar ut det. Bryten hade troligtvis också rollen som förman bland trälarna och fördelade även arbetsuppgifterna. När husbonden själv var i ledung var det inte ovanligt att bryten tog hand om gården i hans ställe, och i vissa fall hade de ansvar för en mindre gård som tillhörde en bonde. Bryten kännetecknas ofta av lojalitet i de skriftliga källorna, och han hade tjänat sin husbonde väl under en längre tid innan han blev utnämnd till bryte. Trälen Atle på Island fick i uppdrag av sin husbonde att sköta en gård med femton trälar till sitt förfogande, och blev senare frigiven efter lång och trogen tjänst. Det fanns dock andra brytar som använde sin ställning mot sin herre och deltog i eller till och med startade ett slavuppror mot denne.

Det fanns också trälar som benämndes fostre eller fostra. Ordet kommer av att de fostrades på gården och var alltså inte köpta på en marknad eller hämtade utifrån. Även dessa var ofria och behandlades sällan bättre än andra trälar, men de hade ändå en lite högre ställning än övriga trälar vilket ofta motsvarade en egen bostad på gården och lite mer tillit från husbonden.

En ytterligare grupp var löysingarna, som antingen själva arbetat hårt och länge på gården eller som var i tredje eller fjärde generationen av trälar. Dessa var på god väg mot frihet och ses ofta som halvfria män och kvinnor. De hade fortfarande ingen formell rätt på tinget och de var fortfarande knutna till sin husbondes gård, men man kan förenklat säga att de sågs mer som Legohjon som inte arbetade för betalning, utan för mat och husrum.

Friheten

Vid flera tillfällen, främst mot träldomens slutskede vid 1200-talet, fick trälar frihet från sina ägare. Vid sådana tillfällen verkar det som att de faktiskt skilts utan ont blod, och det var vanligt att trälen dessutom fick en gåva i samband med frigivningen och/eller fortsatte arbeta för samma husbonde. Omkring år 1300 var träldomen på god väg att avskaffas helt, och 1335 instiftades Skara stadga av Magnus Eriksson. I och med stadgan avskaffades träldomen och slaveriet i Sverige en gång för alla, och det blev nu olagligt att hållas med trälar. Formuleringen i stadgan gjorde det gällande att inga barn till kristna föräldrar skulle vara trälar.

Nedgången för den träldomsbaserade ekonomin kom dock redan under 1000-talet eftersom vikingarna börjat stöta på allt hårdare motstånd på sina räder. I österled hade Kievriket etablerat sig och England hade erövrats av normanderna, och i Västeuropa hade feodalismen medfört bättre militär organisering. Det hade med andra ord blivit betydligt farligare att hämta slavar, och ur ett ekonomiskt perspektiv ökade alltså priset på trälar till följd av en minskad tillgång och oförändrad efterfrågan.

Men detta är inte hela sanningen. I samband med de samhällsförändringar som skedde på andra håll i och med feodalismen insåg stormännen att de kunde dra nytta av sina trälar på nya sätt i form av en indirekt exploatering. Det hade inte bara blivit svårt att införskaffa trälar, men man var också tvungen att se till att de hade mat, kläder, husrum och inte minst bevakning. Genom att frige sina trälar och istället låta dem arrendera jord och betala hyra till sin tidigare ägare med det de producerar behåller man sin inkomst samtidigt som man både följer lagen och gör sin undersåte evigt tacksam.


Fotnoter:

[1] Se Olsson, 2000: 8-10 för en tydligare genomgång.

[2] Olsson, 2000: 17-18.

[3] Hoskuld råkar i just detta fall köpa en irländsk kungadotter med namnet Melkorka. Hela sagan finns (på isländska, norska och engelska) online: http://www.sagadb.org/laxdaela_saga

[4] En snäll omskrivning av ”frilla” skulle troligtvis vara ”älskarinna”.

[5] http://runer.ku.dk/VisGenstand.aspx?Titel=H%c3%b8rning-sten

[6] För den som vill läsa en utförligare version av begravningsriterna finns exempelvis följande text online: http://wadbring.com/historia/undersidor/ibnfadlan.htm

[7] Trälboten motsvarade i detta fall tolv ören, vilket deras fruar ansåg lågt. På trälmarknaden på Brännö, där Hoskuld i ett tidigare exempel befann sig, kostade en ny träl vanligtvis omkring en mark (=åtta ören). Man får dock ha i åtanke att en ny träl inte var lika pålitlig som en man ägt ett tag, och att den första trälen som dräptes var en bryte som hade mer ansvar än andra trälar.

[8] Se Olsson, 2000: 37-40 för hela argumentationen.


För ytterligare läsning:

Harrison, Dick (2006). Slaveri: en världshistoria om ofrihet. Forntiden till renässansen. Lund: Historiska media.

Olsson, Mats (2000). Vikingatida Träldom. Om Slaveriets plats i Skandinaviens ekonomiska historia. Department of Economic History, Lund University. http://www.lu.se/lup/publication/86635d03-72e8-4f10-ba63-1ee640512886


Tobias Olsson Grahn har en kandidatexamen i arkeologi och driver Gemensam Arkeologi.

2. Att söka ett försvunnet landskap

“..at length even the graveyard pine that sobbed in stormy winds is cut for firewood before its thousand years are up, the ancient mound is levelled by the plough, and the place becomes a field. The last trace of the grave itself has finally disappeared”

– Yoshida Kenkó, cirka 1330

Kartor i arkeologi, och vad de kan berätta

All arkeologi sker inte under jorden, eller ens utomhus. Många arkeologer spenderar mycket av sin tid i arkiv, eller framför datorn.

Landskapet förändras och har alltid gjort så.  Skogar växer upp och huggs ner, floder ändrar sina lopp, sjöar växer igen och städer breder ut sig. Det enda som kan sägas vara riktigt konstant i landskapet är just förändringen. En viktig källa för information är därför kartor, och framförallt gamla sådana. De kommer troligen inte att avslöja var några guldskatter är nergrävda, men väl ge oss kunskap om ett landskap som kanske inte längre finns.

I den här artikeln kommer vi att bege oss över Östersjön, till vad som en gång var en del av den Svenska provinsen Livland, dvs dagens Lettland. Sedan november 2015 driver jag och lettiska arkeologen Alise Sulte tillsammans med Lettlands Arkeologförbund ett projekt med det knastertorra namnet ”Georeferering av kartor från Svensktiden över regionen Vidzeme” (Zviedru laiku Vidzemes reģiona karšu piesaiste mūsdienu karšu sistēmai).  Projektets målsättning är  att göra de kartor som de svenska lantmätarna gjorde över Lettland mer lättillgängliga för andra forskare. Kartorna finns visserligen för vem som helst att titta på i arkivet, men om du inte vet exakt vad du letar efter där kan det ta väldigt mycket tid och kraft innan du till slut har kartan du önskade framför dig. Dessutom, flera program som man kan använda för att jämföra gamla kartor med moderna finns visserligen gratis tillgängliga på nätet, men att bli bra på att använda dessa program samt rektifiera kartor tar även det tid, och det är sällan den som kanske bara hade velat studera en eller två kartor till sitt projekt är beredda att lägga ner så mycket tid på detta.

Projektet ”Georeferering av kartor från Svensktiden över regionen Vidzeme” går ut på att scanna in de kartor som gjordes av svenska lantmätare i norra Lettland, då Lettland var en del av Sverige på 1600-talet. Och vad har då 1600-talskartor med arkeologi att göra? En hel del, kartorna som gjordes under den här tiden är de första riktigt exakta kartorna som görs i den här delen av Europa. De har inga drakar i marginalen, utan koncentrerar sig på att mäta storleken på åkrar och ängar. De här kartorna gjordes inte i första hand i vetenskapligt syfte; Sverige planerade vid det här tillfället en omfördelning av jorden, då adeln ansågs ha kontroll över en alltför stor del.

Förutom att de i detalj beskriver hur landskapet såg ut runt år 1680 kan de även ge information om ännu äldre tider. Sedan de här kartorna gjordes för mer än 300 år sedan har det lettiska landskapet genomgått Napoleonkriget, första och andra världskriget, införandet av järnplogar samt senare traktorn och till sist omorganisering av jordbruket i kolchoser. Med andra ord har en hel del fornlämningar vuxits över, sprängts, plundrats, plöjts sönder och plockats bort. Men på de här kartorna har ofta tex gravhögar ritats in, och vi arkeologer får en sällsynt andra chans att studera dem. Liknande analyser har utförts med tex kartorna över Gotland, som är från samma tid, för att se hur landskapet har förändrats genom tiderna.

Vad är GIS?

När arkeologer talar om kartor använder vi ofta förkortningen GIS. GIS är en förkortning för Geografiska Informations-System, och innebär ett system för att studera information via en karta, i ett eller annat syfte. Tex är Google earth ett gis-system,; och att ta reda på restiden hemifrån och till arbetet via google earths karta är en form av gis-analys.

Arkeologer använder GIS på många olika sätt, men här kommer vi bara att gå igenom vad jag ägnar mig åt i det här projektet, dvs gamla kartor.

För att kunna analysera en gammal karta måste den dock först läsas in, och kart-programmet måste få information om vilken del av världen kartan föreställer. Därför måste kartan rektifieras, dvs jämföras med en modern karta.

Tänk dig att den gamla kartan är en bild tryckt på en bit gummi, som spänns fast med nålar. Bilden kommer att förvridas en aning när gummit töjs ut, men desto fler nålar som håller fast den, desto bättre kommer bilden att behålla sin form.

För att rektifiera en modern karta eller flygfoto räcker det ofta att man sätter en koordinat i varje hörn (om den är fyrkantig). Men med en handritad 1600-talskarta är det såklart så att inte alla avstånd blev exakt rätt, så här måste man hänga upp den på varje punkt man kan hitta på den moderna kartan. Kyrkan i byn, om det finns någon, ligger ofta kvar där den låg då, så det är en bra punkt att börja med.

bild 1
Att rektifiera en handritad karta. Originalkartan syns i den infällda rutan, och den utspända kartan i bakgrunden.

Det finns flera program tillgängliga för att kunna hantera kartor på detta sätt. De två vanligaste är ArcGis och Qgis, det sistnämnda är det program jag använder i det här projektet. Programmen är nästan identiska- den som lärt sig det ena kan jobba med det andra. Qgis är dock kostnadsfritt att ladda ner, medan Arcgis kräver licenser som måste köpas.

Projektet ”Georeferering av kartor från Svensktiden över regionen Vidzeme”

De kartor jag arbetar med i det här projektet är gjorda ungefär i skala 1:50 000 och utgör endast en liten del av alla de kartor som gjordes i Estland och Lettland under tiden det var en svensk provins. De ritades av svenska lantmätare under 1680- och 90-talet, men efter att Sverige förlorade Estland och Lettland till Ryssland lämnades kartorna över till Ryssland år 1721. Idag finns det på Lettlands nationalarkiv i Riga. Kartorna är monterade på styvt tyg för att de inte ska falla sönder, och ibland mer än en kvadratmeter stora. Arkivet har dock en skanner som klarar att skanna in dessa i samma detaljkvalitet som en systemkamera.

Att hitta referenspunkter att hänga upp sin gamla karta på i den moderna är utan tvekan det som tar mest tid när man rektifierar. Som tur är, har jag i det här fallet fått en stor del av det jobbet gjort för mer än 40 år sedan. 1973 satt historikern Edgars Dunsdorfs i Melbourne i Australien och studerade samma kartor som jag, eller rättare sagt foton av dessa som han tagit medan han fortfarande bodde i Lettland, på 30-talet. Det hela utmynnade så småningom i boken –” Der grosse schwedische Kataster in Livland 1681-1710” där alla gårdar som fortfarande fanns kvar på 1930-talet listades, och vilka nummer de hade på 1600-talskartorna. Sådana här uppgifter får alltid tas med en nypa salt; gårdar flyttar ibland, och många har ganska lika namn, men många har jag också kunnat använda som referenspunkter. Då Dunsdorf listade de gårdar som fanns kvar på 1930-talet, har jag använt en karta från den tiden för att hitta dessa, som tur är fanns det en redan rektifierad sådan över Lettland tillgänglig.

När kartorna har rektifierats skapar jag två nya bildfiler, en där den gamla kartan är halvt genomskinlig och den moderna kartan syns under den, och en version där den moderna kartan är genomskinlig och den gamla kartan syns under den. Anledningen till att jag gör två versioner är att delar av informationen på kartorna är olika ”lättläst” beroende på vilken av dessa versioner som används. Tex är gårdsnamnen på den moderna kartan ibland lite svåra att utläsa i versionen där den gamla kartan lagts ovanpå den moderna.

bild 2
Den gamla kartan rektifierad, med en modern karta i bakgrunden.

Projektet bekostas av Nationella kulturkapitalfonden (Valsts Kultūrkapitāla fonds) och kommer att fortsätta till december i år, då alla kartor ur serien ska vara klara. De kommer då att presenteras för arkeologförbundet i Lettland, och kartorna lämnas över till dem i digital form. Den som sedan behöver en karta till sin utställning, bok eller artikel kommer sedan kunna få tillgång till kartorna från dem.

Kartorna testas ute i landskapet

I mars i år fick vi tillfälle att testa hur bra de rektifierade kartorna står sig ute i verkligheten. Med studenter från Lettlands kulturakademi som en del i ett större projekt lett av arkeolog Juris Urtans tillsammans med Lettlands motsvarighet till Riksantikvarieämbetet, med målsättningen att skapa en historisk översikt av landskapet kring floden Svetupe och dess historia.

Platsen i fråga valdes då jordbrukslandskapet kring floden Svetupe har klarat sig undan förändringar i relativt hög grad under 1900-talet. Namnet är också historiskt intressant: Svet-helig, vilket har tolkats som att floden på ett eller annat sätt setts som en viktig plats. Hade vattendraget legat i Sverige hade det förmodligen hetat Helgeå.

Mer specifikt för den här expeditionen var målet att lära studenterna hur man kan se natur- och kulturhistoriska lämningar i det moderna landskapet samt att testa hur man kan hitta lämningar med hjälp av historiska kartor. Även om detta har testats på andra platser hade den här metoden inte använts i någon större utsträckning i Lettland tidigare.

Jag hade i förväg rektifierat 1600-talskartan över området i fråga, tagit ut koordinaterna från en nutida karta och lagt in dem i en handhållen GPS.

bild 3
Svetupe, med gårdarna Andres (7) och Jahns (6).

Vi skulle försöka se om vi kunde lokalisera platserna för två gårdar, Andres och Jahns i Kulkul som syns på 1600-talskartan, men som försvunnit vid nästa kartläggning, i mitten av 1800-talet.

bild 4
Svetupe. Perfekt väder för fältanalys, ingen täckande växtlighet, och nästan ingen snö.

Vädret var nästan perfekt för den här typen av ”fältanalys”; ingen växtlighet har kommit upp så här tidigt på året, och bara ett tunt lager snö låg kvar. Med sådana väderförhållanden kan man lättare se ”onaturliga” tecken i landskapet, tex en liten fyrkantig ”kulle” där en husgrund ligger eller en lång, rak fördjupning där ett dike har gått.

Den första gården, Andres  kunde vi ganska snabbt konstatera låg exakt där koordinaten från den gamla kartan visade. Platsen ligger idag på en åker, och där GPSen visade att gården bör ha legat reste sig marken upp ca 10 cm från marken omkring. Upphöjningen var ungefär så stor som man kan förvänta sig att golvytan i ett litet hus kan ha varit. I mullvadshögarna kunde man snabbt se att jorden var kolsvart, som den blir om människor och djur lever under en längre tid, och i samma mullvadshögar hittade studenterna snabbt både tegel och keramikskärvor.

bild 5
Svetupe. Knappt synlig husgrund efter gården Andres.

Den andra gården, Jahns var inte lika enkel att lokalisera. Här var marken ojämn och övervuxen; en fin liten husgrund som på den första gården kanske dolde sig någonstans bland grästorvorna. Dock hittade vi efter en stunds letande en ordentlig hög med gammalt tegel och sten, troligen hopplockad ur marken när den senare odlats upp. Om någon ställer sig frågande till att en liten fattig gård på 1600-talet skulle ha haft råd att mura upp något av tegel, kan förklaringen ligga i att det vid tillfället låg ett tegelbruk dryga kilometern från gårdarna. Troligen har traktens bönder fått rycka in och göra dagsverken där när det behövts.

Avslutningsvis

Vad kan man då avslutningsvis dra för slutsats av detta? Vad kan en gammal karta berätta? Det beror givetvis på många olika saker, kartan över ett område kan vara försvunnen, trasig eller slarvigt ritad från början. De delar av landskapet som låg långt från hus, vägar och åkrar har lantmätarna ofta inte varit så noga med att rita in detaljer i.  Där vi har tillgång till en bra karta kan denna dock berätta mycket om ett områdes historia Och trots alla de förändringar som landskapet genomgått de senaste 300 åren och att mycket av äldre tiders landskap är borta, kan det med hjälp av bland annat kartor gå att se många spår av det för den som söker.


För ytterligare läsning:

Svedjemo, Gustaf, 2014. Landscape Dynamics: Spatial analyses of villages and farms on Gotland AD 200-1700. http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:uu:diva-219237

 Om du t ex vill se vad det finns för historiska kartor över din hemort, sök på lantmäteriets hemsida: https://etjanster.lantmateriet.se/historiskakartor/

Om du vill lära dig mer om GIS och kartanalyser:

Qgis hemsida, där programvaran kan laddas ner kostnadsfritt:

http://www.qgis.org/en/site/

Steg-för-steg instruktion i grundfunktionerna i Qgis (på engelska):

http://www.qgistutorials.com/en/


Daniel Gunnarsson, magisterexamen i arkeologi, och Associate specialist i projektet ”Georeferencing Swedish Time maps of Vidzeme Region”(Zviedru laiku Vidzemes reģiona karšu piesaiste mūsdienu karšu sistēmai). Alla bilder i artikeln tagna av författaren.

1. Varför arkeologi finns

Sedan jag började studera arkeologi 2009 har jag haft följande konversation så många gånger att jag inte längre kan hålla räkningen:

– Jaha, du är arkeolog, så spännande! Letar du dinosaurier och sånt då eller?

– Nja, det är snarare paleontologer som gör det. Och vi har inte så mycket lämningar från dinosaurier här. Mer vikingar och stenrösen typ.

– Jaha… Men vad är det finaste du hittat då?

– Svårt att säga. Jag var med och grävde upp en husgrund på en seminariegrävning under utbildningen. Det gick att få fram massa information om hur huset byggdes, och…

– Men ingen guldskatt då direkt?

– Nej, men man kunde säga mycket om de som levde i huset bara genom det fyndmaterial som hittades, och…

– Jaha… Spännande.

Det är inte bara jag som i egenskap av arkeolog har varit med om det. Det är inte heller ovanligt att paralleller dras till en viss hattprydd och pisksvingande man som setts i en hyllad filmserie, eller till en hoppande, klättrande och pistolbärande kvinna som gestaltats i en hyllad serie med TV- och datorspel. Populärkulturen kring arkeologi präglas ofta av att man ska försöka göra det till actionfylld underhållning. Jag ser inget större fel med detta egentligen (i och med ”konstnärlig frihet” och allt det där), men de gånger då en arkeolog faktiskt har nytta av en piska eller pistol är troligtvis (och förhoppningsvis) relativt ovanliga.

Arkeologi verkar vara ett ämnesområde som många tror att de har full koll på, men i verkligheten bara har en svag uppfattning om. När man pratar med en partikelfysiker (som man självklart gör ibland) är de flesta helt okej med att inte veta exakt vad personen håller på med. Man kan försvara detta med att de flesta troligtvis har varit mer i kontakt med arkeologi än med partikelfysik, men trots detta har många som sagt en stereotypisk bild av vad en arkeolog faktiskt gör.

Så, om man nu inte springer runt bland ruiner och försöker rädda mystiska artefakter undan maktgalna nazister och giriga skattletare, vad gör man då?

Anledningarna till att arkeologer finns är många, och även om vissa anser att det bara har med nyfikenhet, vetgirighet och ett gediget historieintresse att göra är oftast åsikten bland arkeologer själva av en annan karaktär. Jag kommer i denna artikel ta upp de två enligt mig viktigaste uppgifterna som arkeologer i dagens samhälle har. Vilken som är viktigast av dessa två överlåter jag till er läsare att fundera över.

Insamling och bevarande av kunskap

Den ena uppgiften är att ta reda på kunskap om det som skett under mänsklighetens historia. Genom att läsa historiska dokument och studera foton och avbildningar kan man få reda på väldigt mycket om vad som har hänt genom historien, och detta är ovärderlig kunskap som är ytterst viktig på många sätt.

Det finns dock två stora problem med att använda historiska källor, där det ena är omfånget. Det som skrivits ned är bara en bråkdel av allt som har hänt om man tar hänsyn till att den moderna varianten av Homo Sapiens har funnits i 200 000 år och vi bara har använt texter i någon större utsträckning under de senaste 6 000 åren. Omfånget av texterna under dessa 6 000 åren är också något begränsat. Till en början hade texterna administrativa syften eller beskrev myter och legender, och idag handlar texterna om allt man kan tänka sig, men man vet ändå att det finns saker som ingen skriver om för att man exempelvis tar det för givet eller helt enkelt inte ännu känner till det.

Det andra problemet med historiska källor är att de som skriver texter alltid mer eller mindre haft ett syfte med det, även om de inte själva är medvetna om det. Vår egen världsbild speglar allt vi skriver, och dessutom har de flesta nog hört uttrycket ”Vinnaren skriver historien”. Använder man en historisk källa måste man alltså tänka på att texterna är skrivna av en anledning.

Även om arkeologen ibland tar hjälp av historiska källor är ändå den primära källan till kunskap det vi kallar för ”arkeologiska lämningar”, vilket innefattar allt från små krukskärvor till storslagna monument eller hela boplatser. Genom att studera lämningarna i sina sammanhang, på ett så noggrant sätt som möjligt, får vi mer information om hur vårat förflutna såg ut, och att känna till sitt förflutna är en viktig del av ens identitet.

En annan viktig del av arkeologin är att varje arkeologisk lämning är en engångsprodukt. Det går bara att gräva ut varje fornlämning en gång. Allteftersom samhället utvecklas behöver man ta nya områden i bruk i form av bostads- och industriområden, vägar och mycket annat, och eftersom det inte riktigt är försvarbart att förbjuda all typ av exploatering av mark kommer man förr eller senare råka på en fornlämning. När detta sker är det arkeologens jobb att dokumentera den information som finns innan den går förlorad för alltid, eftersom varje fornlämning på ett eller annat sätt bidrar till vår kunskap om vårt förflutna.

Förmedling av kunskap

Den andra uppgiften för arkeologer är att sedan ta den kunskap vi samlat in och föra vidare den till andra. Man kan enkelt argumentera för att hela anledningen till att vårat samhälle finns till idag är just för att vi lärt oss skriva och förmedla kunskap till varandra, och som jag tidigare nämnt har vi skrivit ner det vi lärt oss under åtminstone 6 000 års tid. En del av förmedlingen av kunskap sker mellan arkeologer och andra arkeologer, men de senaste decennierna har det blivit allt mer viktigt att kunna förmedla det man hittar till en större publik, till allmänheten. Muséer har blivit allt bättre på att skapa utställningar som inte bara visar upp föremål, men som också berättar historien bakom föremålen och människorna som använde dem.

Det är dock inte bara via muséer som arkeologiska upptäckter förmedlas. Det sker också via nyheter och social media nu för tiden, liksom via guidade visningar av utgrävningar och en årlig arkeologidag.[1] Man jobbar också med att använda mer digital förmedling i form av virtuell och augmenterad verklighet för att göra det roligare och mer interaktivt att ta till sig kunskap om vår historia.

Liksom alla former av vetenskap hade arkeologin inte utvecklats om man inte förmedlat sina upptäckter till varandra inom arkeologiska kretsar, och det säger nog sig självt att detta är en viktig del av förmedlingen. Förmedlingen till allmänheten har andra syften, och här handlar det snarare om att tillgodose folks behov av att känna till var de kommer från. Utöver att stärka bandet till sitt förflutna och därmed förtydliga sin självbild och identitet är det dessutom viktigt att känna till vad som hänt tidigare för att inte göra samma misstag igen. Det låter som en klyscha, men faktum är att arkeologin ger oss information om tidigare kulturer som inte längre existerar, och någon gång i framtiden kommer det vara oss som arkeologin handlar om. Om vi inte ska bry oss om det som hänt förr i världen, varför har någonting vi gör som ett samhälle någon egentlig mening? Om vi inte dokumenterar och sprider kunskap om tidigare kulturer, fanns de då till utan anledning?

***

För att återkoppla till den inledande dialogen: om jag skulle svara ärligt på frågan om vad ens finaste fynd är skulle jag nog helst vilja utsätta min dialogpartner för ett tankeexperiment:

Tänk på det finaste föremålet du äger. Bortse från alla digitala eller elektriska prylar och tänk på ett föremål från ditt hem. Vad skulle just det föremålet kunna säga om dig som person? Tänk dig sedan att man befinner sig ett par hundra eller ett par tusen år framåt i tiden. Vad skulle man få reda på genom att bara studera just det föremålet, taget helt ur sitt sammanhang? Troligtvis inte jättemycket. Man skulle kunna gissa en hel del, men den person man gissar att du är skulle troligtvis vara långt ifrån sanningen. Tänk då om man istället hittade fem av dina prylar begravda tillsammans med dig, vad skulle man kunna få reda på då? Eller, om man får ta det ännu längre; tänk om man skulle hitta resterna av hela ditt hem i form av en husgrund…

[1] http://www.raa.se/aktuellt/vara-evenemang/arkeologidagen/

För ytterligare läsning:

Fimbel, Deborah, 1996. Archaeology & the Importance of Sifting for Answers about our Forgotten Past. http://www.nj.gov/dep/hpo/1identify/forgotten.pdf


Tobias Olsson Grahn har en kandidatexamen i arkeologi och driver Gemensam Arkeologi.

Arkeologi och historia för alla

Välkommen till Gemensam Arkeologi!

För er som inte vet exakt vad ni snubblat in på rekommenderar vi att ni läser Om Gemensam Arkeologi för att få reda på våra syften och mål med denna webbplats. Känns det jobbigt att läsa texten (eller klicka på länken ovan för den delen) kanske det räcker med följande sammanfattning:

Gemensam Arkeologi är en nätbaserad tjänst för att sprida populärvetenskapliga texter om arkeologi. Vem som helst med koppling till arkeologi eller historia får lämna in bidrag som de skrivit om ett arkeologiskt/historiskt fenomen av valfritt slag. De bidrag som godkänns av oss kommer publiceras på Gemensam Arkeologi för att sedan spridas via sociala medier till de som kan tänkas vilja läsa.

När tillräckligt många bidrag publicerats på den nätbaserade tjänsten är tanken att artiklarna ska samlas till fysiska och/eller digitala antologier för utgivning.

Gemensam Arkeologi är till för alla, och av denna anledning har vi valt att hålla texterna på en nivå som är närmre populärvetenskaplig än akademisk, då det akademiska formatet kan tendera att skrämma bort vissa grupper av läsare.

Så varför ska man göra sig besväret att skicka in artiklar?

I utbyte mot artiklar ser vi till att det ni skrivit sprids via exempelvis sociala nätverk som Facebook, Twitter och LinkedIn. Genom att vi tar på oss jobbet att sprida din artikel behöver du egentligen inte göra mer efter att du skickar in den. Samtidigt får du möjligheten att synas både för arbetsgivare och för släkt och vänner, samtidigt som du sprider kunskap om något du själv tycker är intressant.

Det första bidraget kommer publiceras den 17/8, och kommer handla om Varför vi har arkeologi.